vinter
Ljudet från respiratorn är det enda som hörs, lika monotomt och entonigt som hjärtats eget slag. Ännu har mannen inte vaknat upp. Hans liv har länge legat i händerna på den maskinella Gud, som dag ut och dag in försett honom med nytt syre.
Plötsligt händer det ofattbara. De rödsprängda ögonen, som inte sett solljus på ett helt år, öppnas sakta och trevande. Smärtan från det starka skenet som kommer ifrån lysrören i taket får honom att vilja stänga ögonen omedelbart. Men blotta tanken av att kunna se igen håller honom mödosamt vaken. Minnet börjar komma tillbaka och paniken börjar sakta men säkert gripa tag i hans själ; skriken, gråten och den sträva smaken av järnrik vätska.
Lederna i hans kropp börjar sakteliga väckas till liv, parallellt med att andetagen känns mer och mer naturliga.
”Jag kan inte vara kvar här”.
Genom en kraftansträngning reser han sig upp. Yrsel.
Rören som försett honom med liv rycks ivrigt ut ur hans märglade kropp. Smärta.
Varma fötter mot kallt sjukhusgolv staplandes mot dörren.
Frihet.
