Ungefär
Bengaliskt antändande
men lika snabbt kvävs
ljuset & blir till stilla rök
Lika snabbt som
Jamaicanen sprang
försvinner allt på
nio & nittiotvå och
man får börja om
på gräsrotsnivå igen
Ungefär
Plaskande som
Tjorven står jag
dränkt av mina
tankar med den
gula sydvästen
lite halvt på sned
Ungefär
På samma sätt som
Knyttet behövde
Skruttet som Tove
sa på mysig
Finlandssvenska
behöver jag
Ungefär
Staden behöver
miljontals glödlampor
för att vara fin så här
års & människan med
förmodar jag på ett
ungefär
Säger man ett ord
tillräckligt många
gånger låter det löjligt
& man börjar fundera
på om man verkligen
säger rätt ord till slut.
Men bara på ett
Ungefär
Detta jävla ord kunde lika
väl vara någon sagofigur i
Harry Potter-böckerna fast
med annorlunda stavning
Unjifar
Jag står plaskande
likt Tjorven i mina
tårar med den gula
heltäckande regnjackan
lite slarvigt knäppt
fast utan sydväst
den här gången
och jag får börja om
på gräsrotsnivå ännu
en gång när lågan kvävs
lika snabbt som ett fullbordat
samlag på Paradise Hotel
på TV6 eller lika snabbt
som deltagarnas
tid i kändisträsket
Nio komma nittiotvå
sekunder på't ungefär
Minnet av en perfekt student
gula och dom
övergivna äpplena
på grenarna är
ruttna och oätliga
sitter jag & ojar
mig över ett glas
nyponsoppa
Kaffet är kallt
& ölen är varm
så det är väl lika
bra att strunta i
allt & lägga ner
Som de lyckliga
kompisarna sa
En matinéfilm från
1945 och stackars
Jack förgyller min
tillvaro på tidig
måndagsförmiddag
Liggandes i
fosterställning
Då tankarna på
dig brukade förgylla
bäst
Då isen var tunnare,
löven allt grönare
& ölen allt kallare
Jag önskar att
jag då skulle
tagit mod till mig
& kastat ned
mina minnen i
havsdjupet och
låta de ätas upp
av en fisk
Ståendes
rakryggad
& stolt
Då matinéfilm &
stackars Jack inte
behövdes
Då minnet av
en misslyckad
nyårsfest bara
var nånting man
inte tänkte på
Då minnet av
en perfekt student
bara var nånting
man skrattade åt
Då minnet av
en idiotisk fyllegrej
var nånting man
bara strök ett
streck över
Det enda som
begraver dessa
minnen är en
enda stor klyscha
Tack för danserna
Tack för tårarna
på kinderna och
stjärnorna på
himlarna
Inget spelar så
stor roll längre
så länge man har
Fairytale of New York
Känner mig
som en töntig
13-årig popbrud
med stjärnor
under ögonen
Men det kanske
jag är också
Det är ju inte
mitt påhitt det
där med identitet
En sista gång uppe på berget vid Kingston
att man hade en
timma kvar i livet
plötsligt kom så
hade jag antagligen
berättat för folk
om hur mycket jag
stört mig på dom
Om beskedet en dag
knackat på dörren
där hemma så
skulle jag försöka
definiera ironin
i att allt folk
sagt om mig någon
gång hunnit ikapp
dom själva
Jag hade ringt upp
den brokiga skalan
människor som till
exempel
Dom där äckliga
bratsen från
Onsala
Dom som kallade
mig bögjävel för
två år sedan
Dom som nu går runt i
läderkepsar som
om dom var med
och dansade i
bakgrunden av en
Village Peoplekonsert
med ett kilo vaselin
mellan vardera skinka
Och dom där
moppemuscharna
hemma i Frillesås
som sa samma
sak till mig & Bauer
Dom som nu går
omkring med femtio kilo
brunkräm i fejset
& lika många tofsar
på benen som om dom
lika väl kunnat bo i
Partille och fått namnet
Johnny av sina
Huddingemorsor som
redan under
förlossningsstadiet stod
med morgonrock under
köksfläkten & rökte
gula Blend
Antagligen hade jag
också åkt till Paris,
tagit hissen upp för
Eiffeltornet, gått in
på närmaste toalett
& dragit en runk
bara för att
Jag hade säkerligen
försökt springa naken
genom Sveriges alla gator
också
Desperat letandes efter
ett vårregn hade jag
till tonerna av Alexander
Rybak börjat gråta bara
för att det är så förbannat
klyschit
Om beskedet om
att man hade en
timma kvar i livet
plötsligt kom
Då hade jag väl högst
troligtvis lagt mig
och lyssnat på den
italienska versionen av
Time to say goodbye
med Paul Potts en
sista gång
En sista gång
någonstans uppe
på berget vid Kingston
För en gångs skull
så skulle jag putta
ned jorden i ett hål
& fylla igen det med
min spade
I en liten grop skulle
den få ramla ned i
och sen skulle det
vara jag som står
där uppe & garvar
Det skulle vara jag som
tittar ner och skrattar för
en gångs skull
Jag vill bara vara
sådär härligt grabbig
& bara prata fotboll
Att bara tro på
isoleringsmetoden
istället för att dela
med sig av sina
känslor verkar vara
en tokrolig metod
En tokrolig metod
för den som kan
hantera den
För jag antar att
ju mer man pratar
om sina känslor
för folk ju större
blir saknaden
Om jag visste hur så
skulle jag sparka ned
jorden till marken &
platta till dess ansikte
med min spade
Jag skulle sparka ned
den & spotta den i ansiktet
för en gångs skull
Jag vill vara så där
härligt grabbig och
brottas i hög & sådana
där helfestliga aktiviteter
När tiden är inne då
man känner att saknaden
blir större för att man
pratar om sina känslor för
folk så är det alltid skönt
att ha en person bredvid sig
som spelar i samma liga
En som spelar i samma
liga som sig själv för
en gångs skull
Den sista Oktobers sista timma
Trots att jag vet att
en fisk mår bättre i
vatten än i öl kände
jag mig som en idiot
när jag stod där utanför
och frös
i den sista Oktobers sista timma
Kön till Mingel i
Kungsbacka är inte
så upphetsande som
folk verkar tycka
Blotta tanken av att få
komma in i värmen &
börja jucka bort sina
begär och beskymmer
mot ett 14-årigt ben från
Onsala gör penis styv
på Svenne Banan
Mitt intresse för disco,
kvinnliga könsorgan
& kungsbackas fjortisar
är inte vad det en gång
var
Trots att det var första gången
jag stod i just den här kön kan
det ju omöjligt komma att bli
den sista gången jag tvingas
lyssna till deras konversationer
Inte heller sista gången
jag tvingas lyssna på deras
"amen gumman" och deras
samtal & känslor vars djup får
Björn Rosenströms Pojkarna
som Busar att verka överdrivet
emotionell
Spräng skiten & bygg
nåt skittufft istället